Gustaf Erikson var på sin tid Finlands största skeppsredare. Erikson blev känd för sin flotta av segelfartyg i en tid då ång- och motorfartygen redan hade tagit över merparten av oceantrafiken. Med Eriksons bortgång efter andra världskriget försvann också segelfartygen i praktiken från oceantrafiken.
Rederiets tillkomst
Gustaf Adolf Mauritz Erikson (1872-1947), född i Lemland, kom från enkla förhållanden. Han gick fyra år i folkskola varefter han gick till sjöss som tioåring. Han började som kajutvakt, blev senare kock, jungman och matros. Erikson var på sjön i närmare trettio år, med undantag för åren i navigationsskolorna i Mariehamn, Uleåborg och Vasa. Som tjugoåring hade Erikson avlagt understyrmansexamen, och sju år senare var han sjökapten.
År 1913 återvände Gustaf Erikson till Åland och bosatte sig i Mariehamn, där han startade sin redarkarriär. Det första inköpet var den holländsk byggda tremastade barken Tjerimai. Redan samma år köpte han också en andel i Renée Rickmers, en fyrmastad järnbark byggd i Port Glasgow, som döptes om till Åland och förlorades i en olycka på sin första resa.
Världens största segelflotta
Många berömda skepp vilkas namn för alltid står inskrivna i segelsjöfartens historia seglade under Eriksons flagg: Lawhill, Herzogin Cecilie, Pommern (sedermera museifartyg i Mariehamn), Pamir, Passat, Archibald Russell och Moshulu. Segelfartygen gick främst på den så kallade vetetraden mellan Europa och Australien. Gustaf Eriksons skepp var kända jorden runt, och då segeltrafiken minskade började man rentav kalla honom världens största redare för segelskepp.
Gustaf Erikson, som fått titeln sjöfartsråd 1931, hann äga totalt 46 segelfartyg under sin redarkarriär. Allt som allt ägde han 66 handelsfartyg mellan 1913 och 1947. Vid Eriksons död 1947 hade rederiet åtta ångfartyg, fyra motorfartyg och endast två segelfartyg. Med Eriksons bortgång försvann också segelfartygen i praktiken helt från oceantrafiken.
Ett arkiv med nationell betydelse
Gustaf Eriksons betydelse vad gäller spridandet av kunskap om den nya republiken Finland och dess självstyrda landskap Åland kan ej underskattas. Åland och Finland skulle noteras och uppmärksammas på såväl kartor som sjökort i främmande länder och på kontinenter i den sydliga hemisfären genom de affärer och den omfattande rederiverksamhet som Gustaf Erikson bedrev globalt.
För att i ekonomiskt hänseende skydda sin rederiverksamhet enligt gängse regler skapade Gustaf Erikson enskilda rederiaktiebolag för de flesta fartyg han ägde. I dessa aktiebolag var han den enda ägaren av aktiestocken. År 1936 ombildade Erikson sitt rederi till inte mindre än 25 olika aktiebolag för att minimera de ekonomiska riskerna förknippade både med ekonomiska konjunkturer och med haverier.
Av denna anledning har den sekundära proveniensprincipen nyttjats vid ordnandet av arkivet d.v.s. den sista organisationsformen utgör namnet på arkivet. Förfaringssättet kan också förklaras genom att det var en ren teknikalitet att Erikson skapat dessa 25 aktiebolag. Han hade sin styrande hand över all verksamhet som bedrevs på samtliga fartyg, vilket arkivet på ett fördömligt sätt återger.
Rederiaktiebolagets arkiv består av det företagsarkiv som uppstod genom bildandet av rederiet år 1913 till dess att sjöfartsrådet Gustaf Erikson avled år 1947. Arkivet består av affärsbrev och avtal, räkenskapshandlingar, brev från och till befäl, folkböcker, handlingar om fartyg, ritningar med mera - sammanlagt över 20 hyllmeter med handlingar. En del av arkivet har tillfallit Ålands sjöfartsmuseum, och en del ägs av Mariehamns Rederi Aktiebolag. Depositionsavtal har tecknats mellan Ålands Sjöfartsmuseum och Ålands landskapsarkiv den 23.1.1985.
Arkivet fick internationell uppmärksamhet när det uppfördes på den finländska nationella förteckningen över världsminnen inom Unescos Världsminnesprogram den 18.4 2017. Med programmet avser Unesco att uppmärksamma samlingar som anses utgöra ett unikt kulturarv och betona betydelsen av deras bevarande för framtiden. Det nationella registret upprätthålls av den Nationella Världsminneskommittén i Finland.
